Sigmund Freud beskrev försvarsmekanismen bortträngning (1890-talet) som ett jagförsvar, där minnet av svåra eller obehagliga händelser trängs bort (glöms) men lever vidare i det omedvetna och kan då påverka beteende och tankar i det dagliga livet. Enligt denna teori kan dagens beteenden och tankar påverka vardagen oerhört negativt, men personen förstår inte orsaken till det negativa, eftersom de är just bortträngda
Freuds teori har blivit kritiserad och svår att bevisa med vetenskapliga metoder. Hans teori har också gett upphov till att terapeuter och psykologer i terapi påstått att de fått sina klienter/patienter att minnas vad de anser varit bortträngda traumatiska händelser. En del av dessa bortträngda minnen har använts som bevis i rättegångar, men i vissa rättegångar har det framkommit att det har varit tal om falska minnen som framkallats under hypnos och/eller i terapin.
Debatten har alltså pågått länge. Elisabeth Loftus (känd professor som forskar kring minnen) har sagt ”Problemet när man är med om traumatiska händelser är inte att man glömmer utan att händelsen snarare ger upphov till väldigt starka minnen” så kallade flashbulb minnen. I Svenska Dagbladet skrevs 1996 debattinlägg kring bortträngda minnen av två forskare. Forskaren som ansåg att teorin om bortträngda minnen är korrekt anlitades som specialist och rådgivare till förhörsledaren under Kevinfallet (fallet då två små pojkar ansågs skyldiga till en annan pojkes död, som senare bevisats felaktigt).
Även APA (American Psychiatric Association) anser att bortträngda minnen som beror på traumatiska händelser och senare i livet gör sig påminda och blir ihågkomna inte är en vetenskaplig teori med någon sanningshalt. APA bygger sitt ställningstagande på ett stort antal laboratorium experiment som visar att våra minnen inte alltid är pålitliga, att minnen medvetet kan förvrängas och att felaktiga minne skapas. Likaså att ett antal amerikanska rättegångar som tagit upp barndomshändelser visat sig vara falska.
Men debatten fortsätter. Ett antal psykologer som arbetar med vuxna som överlevt traumatiska barndomsminnen menar att forskning i laboratorium inte per automatik motsvarar vad som kan vara sant i verkligheten. De har visat i med hjälp av andra forskningsmetoder att trauman kan glömmas. Deras teori bygger på att traumatiska händelser kan få nervsystemet till att kollapsa, vilket gör att händelsen inte blir till ett minne. Denna minnesförlust kallas idag för dissociativ amnesia och innebär att minnet för personliga händelser och situationer (episodiska minnet) är stört, men att minne för fakta (semantiska minnet) är intakt. Denna typ av minnesförlust är sedan 1980 ett symtom för PTSD (Posttraumatisk stressyndrom)
Många forskare har kritiserat studier kring dissociativ amnesia, eftersom forskningsmetoderna inte ansetts vara helt vetenskapliga. Nyligen (februari, 2021) publicerades dock en ny studie i en anrik vetenskaplig journal, som stödjer traumapsykologerna. I studien visade forskarna med hjälp av MRI att patienter med denna form av amnesia har minskad aktivitet i amygdala (delen av hjärnan som processar känslor) och ökad aktivitet i främre frontal loben (delen av hjärnan som kontrollerar planering och andra exekutiva funktioner). Patienter med PTSD som inte har detta symtom uppvisar inte dessa skillnader i aktivitet i hjärnan.
Studien anses visa att människor kan stänga av visa delar av hjärnan (känslocentra) och aktivera andra för att slippa minnas det traumatiska. I likhet med Freuds teori att vi har ett jagförsvar som skyddar oss.
Men forskare som anser att minnen kan skapas är skeptiska till studien.
Debatten lär fortsätta…
Andra källor:
https://www.psykologiguiden.se/
https://www.svd.se/ur-arkivet-teorin-ifragasattes--redan-1996
Läs gärna en gammal POW nämligen POW:6
Är du lärare i psykologi?
Texten kan användas för att värdera forskning.
Studien kan ingå i det kognitiva perspektivet
Studien kan användas i psykologi 2b – Rättspsykologi.